Fredagsbiten -74: Love Hurts (Gram Parsons feat. Emmylou Harris)

I januari 1974 släpps Gram Parsons andra och sista soloplatta Grievous Angel postumt. Han dog av en överdos morfin  och alkohol den 19 september 1973 på Joshua Tree Inn. – ”the amount of morphine consumed by Parsons would be lethal to three regular users”…
Gram föddes 1946 som Ingram Cecil Connor III i Winter Haven, Florida. Pappan, Ingram Conner II, var ett dekorerat flygaräss från andravärlskriget och mamman, Avis Snively, en deprimerad dotter till en stor fruktproducent (morfarn ägde 1/3-del av alla citrusodlingar i Florida). Båda föräldrarna var alkoholiserade men kärleksfulla. Pappan tog livet av sig när Gram var 12 och mamman dog i skrumplever när Gram var 19. Efter pappans död gifte mamman om sig med Robert Parsons som adopterade Gram och hans syster. De tog även hans efternamn.

Efter att ha sett Elvis 1956 vaknade Grams musikintresse, han spelade med olika lokala band och på styvpappans klubbar. Gram pluggade under en kort tid på Harvard där han upptäckte countrymusiken och Merle Haggard. Senare Buck Owens, Lefty Frizzell och Bakersfieldsoundet.
1967 startade han, tillsammans med ett gäng musiker från Bostofån The International Submarine Band. När David Crosby hoppade av från The Byrds fanns det en öppning där. Tillsammans med Chris Hillman från The Byrds formade han senare The Flying Burrito Brothers (TFBBs). Inför omslagsfotograferingen av TFBBs debutplatta The Gilded Palace of Sin anlitade Gram designern Nudie Cohn för att skapa Nudie Suits till bandmedlemmarna, Grams hade broderier av bl.a; marijuanablad, piller och opiumvallmo på sin. Vid denna tiden är Gram rätt hård på drogerna, han umgås mycket med Stones, framförallt Keith Richards. TFBBs spelar med Stones och ett gäng andra band på den beryktade Altamont Music Festival. TFBBs splittras och Gram hänger på Keith och Stones till franska rivieran och Villa Nellcôte där de skall repa och spela in Exile On Main Street. Gram och Keith är som ler och långhalm, spelar countrylåtar och tar droger dygnet runt. Till slut ber någon – Anita Pallenberg eller Mick Jagger (oklart vem) – Gram att åka därifrån för att Stones skall ha möjlighet att spela in…
Gram återvänder till USA för att spela in sin första soloskiva GP. Gram letar efter en kvinnlig ”harmony singer” till inspelningen och får tips från Chris Hillman om en sångerska i Washington D.C. som sjunger på olika klubbar – Emmylou Harris. Det leder till ett kort men intensivt samarbete. Under inspelningen av GP var Gram svår på sprit och droger. Mot slutet av inspelningarna insåg han att han inte kunde missa chansen att få ge ut ett solo-album och drog därför ned på drickandet och färdigställde plattan.

Gram hade en ”Trust Fund” från sin morfar som gav honom nåra miljoner om året så finansiellt behövde han inte bry sig.
Sommaren 1973 var det dax att spela in nästa platta. Emmylou var förstås med och han engagerade även Elvis ”Taking Care of Business-band” som musiker. Mycket heroin och alkohol på Gram men inspelningen funkade. Efter att plattan mixats i Capitol Studios, Hollywood drog Gram till Joshua Tree…

Gram såg Joshua Tree som sitt ”go to place” och återvände ofta dit. Till sin manager, Phil Kaufman (som suttit i finkan ihop med Charles Manson), berättade han att han ville att hans kropp skulle kremeras vid Joshua Tree och att hans aska skulle spridas över Cap Rock. För att uppfylla Parsons önskan stal Kaufman och en kompis (Michael Martin) Grams kropp på Los Angeles flygplats och i en lånad likbil körde de kroppen ut till Joshua Tree. När de nådde Cap Rock försökte de kremera Parsons kropp genom att hälla fem gallons bensin i den öppna kistan och tände på; resultatet blev ett enormt eldklot. Men kroppen blev inte helt uppbränd. Kaufman och Martin greps flera dagar senare. Men eftersom det inte fanns någon lag mot att stjäla en död kropp, fick de bara böta $750 för att ha stulit kistan och åtalades inte för att ha lämnat kvar 16 kg av Grams förkolnade kvarlevor i öknen. Det som återstod av Parsons kropp begravdes så småningom på Garden of Memories Cemetery i Metairie, Louisiana.

Parsons änka, Gretchen, som aldrig hade brytt sig om Harris förhållande (för de var väl mer än bara bandkollegor…) med sin man, tog bort Harris från framsidan av albumet (som ursprungligen krediterades ”Gram Parsons with Emmylou Harris” och innehöll ett fotografi av dem två). Och ersatte omslaget med en bild av Parsons i ett hav av blått.

Låten vi spelar idag – Love Hurts – är en finstämd ballad skriven av Boudleaux Bryant och spelades först in av The Everly Brothers 1960. Roy Orbison släppte sin version 1961. Många kommer säkert ihåg att Nazareths version (singel 1974), en riktig hårdrocksballad som säkert många har dansat tryckare till i sin ungdom och kanske blivit upphånglad eller hånglat upp någon till Dan McCafferty raspiga stämma.

Vi tycker dock att Gram och Emmylous version är den bästa!
Riktig ”ledsencountry” när den är som bäst. (Emmylou spelar fortfarande Love Hurts på sina spelningar.)
Så ta på dig cowboyhatten, sänk nåra whiskeyshots och vrid upp volymen…

 

”Some fools think
Of happiness, blissfulness, togetherness
Some fools fool themselves, I guess
They’re not foolin’ me
I know it isn’t true, I know it isn’t true
Love is just a lie made to make you blue
Love hurts
Ooh-ooh, love hurts
Ooh-ooh, love hurts…”