Fredagsbiten A1: Talk Talk (Talk Talk)
Idag blir det en låt och ett band som landade helt rätt i det sköna 80-talet – synthens storhetstid. Talk Talk – öppningsspåret från debutalbumet The Party’s Over från 1982 fick även ge namn åt det Londonbaserade bandet. Låtskrivaren, sångaren och bandledaren Mark Hollis gillade namnet Talk Talk eftersom det var tydligt, lätt att komma ihåg, var grafiskt snyggt och inte kunde förkortas. Övriga i bandet var Simon Brenner, keyboard, Paul Webb, bas och Lee Harris, trummor. (På första plattan hade de ingen gitarrist – det fanns ju synth.) Lite kul är att låten först var en punklåt skriven av Mark och hans bror Ed Hollis och gavs ut med bandet The Reactions, på ett samlingsalbum med brittisk och fransk punk, Streets (Beggars Banquet Records). Lyssna gärna på originalet!
Punkversionen hade den längre titeln Talk Talk Talk Talk och texten var mer politisk; Society was bringing me down/Wll, politicians, they keep talking in rhymes. Men det var först när synthen kom in i bilden som låten hittade sin rätta form. Nu behövde ingen lära sig spela instrument, när allt kunde spelas av en synth, gitarr, trummor eller kanske ett oboesolo? I den senare Talk Talk-versionen riktar sig texten mer mot en person. Båda inspelningarna innehåller dock följande rader: Don’t you ever stop to think about me/I’m not that blind to see that you’ve been cheating on me
Så här skrev The Guardian om låten i en guide till Talk Talks bästa låtar genom tiderna. ”Talk Talk is surging, superior synth-pop, its surface fizz – glistening slabs of electro-drama, funky slap bass and modish cries of hey, hey! – sparkling over hidden depths. The piano break has the grandeur of early material from from The Waterboys while the lyrics stake out what will become common themes: existential wariness, a mistrust of language and an overpowering sense of outsiderness.”
Under de första åren jämfördes Talk Talk ofta med Duran Duran. Förutom namnidén med ett upprepat ord delade de samma skivbolag (EMI) och 1982 turnerade ihop. Men där upphör likheterna. Låten Talk Talk blev det stora genombrottet för Talk Talk och deras låtar dominerade dansgolven under 80-talet med hits som Life’s What You Make It, It’s My Life och Such A Shame. Pengarna gav möjlighet för att Talk Talk att ta sin grej hela vägen, och utmynnade i albumet Spirit of eden, (EMI, 1988). Albumet höjdes till skyarna av en del kritiker medan andra sågade det, men det sålde dåligt. EMI bröt kontraktet. 1991 släppte de ytterligare ett album på Polydor och kort efteråt splittrades bandet. Mark Hollis var trött på turnélivet och ville vara närvarande far. 1998 släppte han sitt första och enda soloalbum Mark Hollis. Men Mark Hollis fortsatte hela sitt liv att göra musik, han hade bara inte behov av att stå i rampljuset. Något som journalisterna tycktes oförmögna att förstå, trots att han gång på gång försökte förklara.
”To me the ultimate ambition is to make music that doesn’t have a use by date, that goes beyond your own time.”
Mark Hollis dog tyvärr 2019 men hans och Talk Talks musik lever och förtjänar att lyssnas på – och upptäckas av den som inte var med då.
Så spraya till synthluggen, vrid upp volymen och känn 80-talet!
If every sign that I see is complete
Then I’m a fool in your game
And all you wanna do is tell me your lies
Won’t show the other side, you’re just wasting my time
All you do to me is talk, talk
Talk, talk, talk, talk
Extra material: