Fredagsbiten -74: Winter in America (Gil Scott-Heron)
Gil Scott-Heron var jazzpoeten som rappade innan någon visste vad hiphop var. Han föddes i Chicago 1949. Mamman Bobbie Scott var operasångerska och bibliotekarie, pappan Gilbert ”Black Arrow” Heron var fotbollsspelare från Jamaica (han lämnade familjen för en framgångsrik karriär i skotska Celtic). Föräldrarna skildes tidigt och Gil växte upp hos sin litteraturintresserade mormor i Jackson, Tennessee. Redan som 11-åring visste han att han ville bli författare och började skriva noveller, låtar och dikter. När Gil var 12 år dog mormodern och han flyttade till sin mamma i New York. Utbildning var viktigt i familjen och Gil tyckte skolan var kul och fick snabbt ett stipendium till en prestigefylld skola i Bronx. Sedan fortsatte han studera på Lincoln University, i Pennsylvania, det första universitetet för svarta där han bland annat kom i kontakt med en av sina främsta inspirationskällor den radikala satirikern Langson Hughes. Skrivandet fortsatte och debuten The Vulture, var en novell som om en knarklangares död skildrad ur de närmaste vännernas synvinkel, sen kom The Niggers Factory som drev med det amerikanska universitetssystemet. Gil hade hittat sitt uttryck, han fortsatte revoltera på campus och hoppade till slut av universitetet. Hans mest kända låt The Revolution Will Not Be Televised från debutplattan Small Talk at 125th & Lenox (1970) blev tidigt en symbol för medborgarrättsrörelsen och kampen mot kommersialisering av media. The revolution doesn’t take place physically, it takes place in peoples heads, once they decide to do something about something, then you created a revolution. And it changes from people who do nothing, to people who do something!” sa han.
Mats ”Soul Corner” Nileskär träffade och intervjuade Gil Scott Heron vid flera tillfällen genom åren och beskriver hans musik så här. ”Inspirerad av Louis Armstrong, John Coltrane mf l och med hjälp av förstklassiga musiker etablerade Gil suggestiva jazzkompositioner som med variationer i tyngd och intensitet blev stommen genom hela det produktiva sjuttiotalet. En vital del av Gil Scott Herons sjuttiotal var keybordisten, flöjtisten och kompositören Brian Jackson som Gil mötte på Lincoln University. De luftiga låtarna reflekterade turbulensen, osäkerheten och den tilltagande pessimismen efter medborgarrättskampen och före crackeran. Men musiken och jazzen var lugnande, en hypnotisk blandning av jazzläten och soul. Du kan kalla det för acidjazz blåkopian om du vill. Gil och Brian knöt an till den afroamerikanska musikens rötter ända ner till en muntlig afrikansk tradition, vilket förebådade hiphop. Musiken lät trotsig och ångerfull om vartannat”.
Gil Scott Heron låg alltid ett eller ett par steg före sin tid och använde sin musik och poesi för att belysa orättvisor som rasism, fattigdom, politisk konspiration, miljöförstöring och droger. För att verkligen förbättra vår värld krävdes humor tyckte han, det behövdes för människans överlevnad i det som så skrattretande kallades civilisation. Under sjuttiotalet serverade han den ena obekväma sanningen efter den andra, från svidande kritik av en b-skådis (Reagan) som senare blev USAs president till funderingar kring kärnkraftens risker två år innan Harrisburg havererade och elva år innan Tjernobyl med We’ll almost lost Detroit.
Men under 80-talet hopade sig molnen, Gil Scott Heron utvecklade ett drogberoende som till sist skulle hjälpa det amerikanska etablissemanget att få tyst på en vass kritiker (åtminstone för en tid). Han dömdes för droginnehav vid två tillfällen i början av 2000-talet och då han envist motsatte sig avgiftning på rehab satt han i fängelse vid två tillfällen. Efter en tystnad på 16 år kom han mot alla odds tillbaka med det genreöverskridande och experimentella albumet We’re New Here (2010), som av många anses vara hans bästa och mest nyskapande. Efter Gil Scott-Herons död fylldes internet av hyllningar från artister vars musik aldrig skulle ha blivit verklighet om det inte vore för hans musik. En av de mest signifikativa kom från Chuck D i Public Enemy. ”Vila i frid”, skrev han på Twitter. ”vi gör det vi gör tack vare dig”. Han omnämns ofta som ”Godfather of rap” men det var inget han själv ville kännas vid. Som för många banbrytande konstnärer genom historien uppmärksammades GIl Scotts Herons verk först retrospektivt. 2021 blev han också postumt invald i Rock’n Roll Hall of Fame.
Man kan se en plågsam ironi i det faktum att Gil Scott Heron halvvägs in i karriären förvandlades till en figur från en av sina insiktsfulla tragiska drogberättelser. En av dessa, The Bottle från albumet Winter in America som gavs ut 1974, skulle bli veckans fredagsbit hade jag först tänkt; en skön låt med tänkvärd text och jag hade hittat en bra video. Men efter att ha lyssnat på en intressant dokumentär av ovan nämnda Mats Nileskär kom jag på andra tankar. I detta samtal bara något år före Gils död frågar Mats; ”If you have to take one of your songs and put it out in a time capsule. What would that be?” Gil svarar; ”I guess I say Winter in America.” Så; Winter in America får avrunda årets tema Fredagsbiten -74. Videon från en konsert 1990 är kanske inte den bästa, men framträdandet är starkt och texten är lika relevant idag som när den skrevs för 50 år sedan.
Själv sammanfattade Gil Scott Heron sitt liv så här: ”I’m not unhappy of anything. I have had a hell of a life I had an opportunity to come from west Tennessee I wrote songs that I thought nobody else would ever hear and go all over the world with them. How could I be disappointed?”
Om du inte ännu upptäckt Gil Scott Heron är det dags nu! Vi fortsätter mellandagsslappandet och höjer våra glas för Gil och framtiden! Mycket nöje!
PS1. Videon till The Bottle här, den gjordes i samband med återutgivning av albumet 1998.
PS2. Mats Nileskärs dokumentär Gil Scott-Heron – revolutionens röst på SRP1.