Fredagsbiten -74: Getinghonung Provençale (Cornelis Vreeswijk)

Om skattefri honung och frihetens pris? Blir skapandet bättre om man reser till en vacker plats? I veckans fredagsbit från albumet Getinghonung (1974) klurar Cornelis kring det här med  att få eller inte få kulturstipendium, om att idealisera platser och upplevelser, om den romantiserade myten om konstnären som reser iväg för att få inspiration, där vardagen till slut kan vara lika krävande och sticksig som hemma.

Och vem ska betala för kulturen? Cornelis själv var inte så noga med pengarna, men enligt Klas Gustafssons vansinnigt detaljerade biografi Ett bluesliv ökade hans inkomst från cirka 5000 kr 1964 till drygt 125 000 kr 1965. Arvodena ville Cornelis ha kontant – han kunde ha tiotusentals kronor nedsölade i fickan. Därifrån försvann de snabbt. Cornelis tog alltid notan på Den Gyldene Freden. När restskatten kom ikapp honom bytte han till skivbolaget Philips. Förskottet – 50 000 kr – i kontanter tog han i en plastkasse och köpte sedan en penna gjord av guld.

Med tanke på hur precist Cornelis lyckades fånga känslan det svenska språket är det ett fascinerande faktum att allt började i Holland. Där föddes Cornelis i augusti 1937 i hamnstaden IJmuiden väster om Amsterdam. När han var tolv år flyttade familjen Vreeswijk till Sverige. Familjen hade svårt att acklimatisera sig i det nya landet och flyttade tillbaka efter några år, men Cornelis blev kvar och var redan tidigt dedikerad till att ta in allt det han ansåg som mest ”svenskt”. Cornelis hade goda skolkunskaper och kom in på realskolan utan problem. Han var mycket ambitiös när det gällde det nya språket. Frustrerad över att inte kunna göra sig förstådd lade han ner ett hårt arbete på att snabbt tillägna sig svenskan. Bland annat lärde han sig läxorna utantill, utan att förstå ordens innebörd, och ägnade sig också åt ett flitigt serietidnings-läsande: ”Trots allt var det seriemagasinet Fantomen som var min största läromästare.”  Han läste Ivar-Lo Johansson, Artur Lundkvist och Nils Ferlin och studerade Carl Michael Bellmans sånger för att lära känna sitt nya hemland.

Med sin okonventionella framtoning och sina radikala texter var han tidigt en kontroversiell person. 1966 gav ledningen på Sveriges Radio ut en intern skrivelse där man påpekade att vissa av sångerna på skivan, ”Ballader och grimascher”  måste spelas med ”stor urskiljning”. Cornelis Vreeswijk gick då i protest ur STIM för att på det sättet hindra Sveriges Radio att spela hans musik. Protesten blev dock kostsam och han återinträdde i STIM senare under året.

I en intervju berättar Cornelis: ”Jag lyssnade mycket på Georges Brassens och tyckte att han sjöng om väsentligheter, så jag försökte själv åstadkomma något liknande. På den tiden var det ’Visans vänner’ för hela slanten i Sverige. Visan var en slags hobbyverksamhet för överklassen. Vi hade en stram, tuktad visa, och om jag törs påstå mej ha gjort någonting så är det väl att jag spräckte upp från det gamla sättet att skriva och sjunga. Jag bröt med traditionen och gjorde en oväntad grej med visan. Jag pratsjöng, och mina texter hade ett socialt innehåll.”

Om man kollar i runt i arkiven verkar 1974 ha varit ett (av få) år utan större incidenter i Cornelius minst sagt turbulenta men produktiva liv. Kanske var det därför han fick till detta helgjutna album, där han utöver Getinghonung Provençale skrivit svenska texter till några kända hits; Jag och Bosse Lidén är Cornelis svenska version av den gamla hiten Me and Bobby McGee och han gör även sin version på Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown, som på svenska blev Kalle Holm. I låten Vårvisa sjungs en strof på holländska av Cornelis och en på värmländska av Monica Zetterlund som också gjorde musiken. Han gör även en version av  J.J. Cales After midnight som i Cornelis tappning blev ”Droskblues”.

I november 1987 dog Cornelis, 50 år gammal. Vid sin död hade han släppt 500 låtar, 38 skivor och 200 dikter. Sonen Jack ärvde, förutom ett gäng bananlådorna, omkring en miljon kronor i skulder. Sex månader senare hade Stimpengarna täppt till skattehålet, och 1988 delades Cornelis Vreeswijks eget kulturstipendie ut för första gången. Sen dess har hyllningarna, tolkningarna och samlingsskivorna bara blivit fler. 2010 var stipendiet på 400 000 kronor. I år 2024 var stipendiet uppe i 1 miljon kr och gick till Monica Törnell, som upptäcktes av Cornelis som 17-åring 1971 – cirkeln är sluten.

Missa inte Cornelis försnack på videon som är från 1986. ”En sång om ett kulturstipendium som jag inte fick…”

 

Här finns det ingen Wallenberg att göra grimascher åt
Men jag har sett Onassis, i alla fall hans båt
Och slår jag upp en tidning ser jag hans änkefru/Onassis fru
Det du gamle Walle; gå hem och lägg dig du!

För övrigt e’ det väl ungefär
Samma kapitalister här som där
Samma finesser och samma pynt
Samma valuta men olika mynt…