Fredagsbiten 06.05.22

Some useless information. Torsdag den 6 maj 1965, The Rolling Stones har spelat i Clearwater Florida på sin första USA-turné. Keith Richards har somnat i sin säng på hotellet men vaknar med ett riff och en titel i huvudet… ”Can’t get no satisfaction”. Självfallet har han gitarren och en kassettebandspelare vid sängen och spelar in. Nästa morgon lyssnar han på bandet, i början lite gitarr-riff och sedan snarkningar. Mick lyssnar och tycker att det är lite ”folk-känsla” över riffet, han lägger sig vid hotellets pool och skriver en text till låten. 

I texten beskriver han sin irritation över den ökande kommersialismen i världen och speciellt dubbelmoralen i USA, där radion sänder ”meningslös information” och en man på tv berättar ”hur vita mina skjortor kan vara – men han kan inte vara en man för han röker inte samma cigaretter som jag”. Jagger skriver också om ”girl reaction”, svårigheten att få ligga typ… men om han kommer tillbax nästa vecka så kanske, kanske… 

Titeln är grammatiskt inkorrekt – det är en dubbel negation som egentligen då betyder ”I Can Get Satisfaction”!

4 dagar senare spelade de in låten i Chess Studios i Chicago men Keith var inte riktigt nöjd med låten, den lät för snäll och påminde lite om Martha & the Vandellas Dancing in the Street. Ytterligare 2 dagar senar spelar de in låten på nytt I RCA Studios i Hollywood, California. Denna gång med ett annat beat och Keith kör gitarren genom en Gibson Maestro Fuzzbox. Keith var fortfarande inte nöjd, inte Mick heller men övriga bandet, manager och producent röstar för att släppa låten som singel. 3 veckor senare (snabba puckar på den tiden…) släpptes låten i USA och blev en hit. Gibson försäljning av fuzzboxar ökade lavinartat och vid slutet av året (1965) hade de inga boxar kvar i lager.

Att detta blev Stones kanske mest kända låt och en av deras mest spelade är dock ett mysterium för mig, i min bok kvalar den inte ens in på Rolling Stones 25-bästa-låtar-listan. Den har ej heller åldrats med värdighet. Fuzz var lite cool i början/mitten av 60-talet men känns kanske inte så spännande nu… Men det är ju det där med smaken…

Jack Nitzsche, som spelade piano och medproducerade låten, spelade även tamburin. Han tyckte att Jagger inte hade den rätt soul-känslan i sitt spelande så han tog helt enkelt över den rollen.

Under en presskonferens i New York 1969 fick de frågan…

Journalist: ”Are you any more satisfied now?”

Jagger: ”Do you mean, sexually or philosophically?”

Journalist: ”Both!”

Jagger: ”Yes we are more satisfied now, sexually.” 

Journalist: ”Philosophically and financially?”

Jagger: ”Financially dissatisfied, aah you know aah sexually satisfied, philosophically trying.”

Göteborgsbandet Union Carbide Productions döpte föresten ett av sina album efter detta citat; Financially Dissatisfied Philosophically Trying (1989).

Jagger har sagt om låten: ”It was the song that really made the Rolling Stones, changed us from just another band into a huge, monster band … It has a very catchy title. It has a very catchy guitar riff. It has a great guitar sound, which was original at that time. And it captures a spirit of the times, which is very important in those kinds of songs …”

Fredagsbiten idag, förstås: (I Can’t Get No) Satisfaction med The Rolling Stones från Ed Sullivan Show 13 februari 1966.

Ha en skön helg på er och försök att tillfredsställa er på det sätt som passar er bäst!

”When a man come on the radio

He’s telling me more and more 

About some useless information”

 

Extramaterial:

Eftersom Keith växlar mellan fuzzbox och ”vanlig” gitarr och båda ligger på samma kanal (man hade inte så många kanaler på den tiden och over-dubs var ovanligt…) så kan man höra när han klickar på fuzzen. Lyssna vid 0,36 och du hör Keith klicka på fuzzen. Vid ungefär 1:35, klickar Keith lite för sent, missar och riffet kommer lite efter. Vid 2:33, vill han förmodligen vara säker på att fuzzen är på, då kan man höra en kort fuzz-ton innan själva riffet.