En av kvinnorna, Kristin Enmark, för gisslans talan och tar Janne Olsson i försvar i telefonsamtal med statsminister Olof Palme. Hon menar att det var polisen som börjat skjuta och att Olsson bara försvarat sig. Stämningen blir irriterad då Enmark insisterar på att rånarna och gisslan ska få komma ut ur banklokalen, utan att hindras av polisen, och åka iväg i den flyktbil som körts fram. Palme vägrar, men Enmark håller fast vid att det bästa hade varit om polisen hade gett efter för rånarnas krav. Under ytterligare ett telefonsamtal, som direktsänds i radio, utvecklar Enmark sitt resonemang och hävdar att hon ”…inte var det minsta rädd för vare sig Clark eller den andre… vad jag är rädd för är att polisen skall storma in här i banklokalen och börja skjuta och ha sig… för då förstår man ju att i ett sådant läge då kommer ju ingen av oss levande härifrån, då dör vi ju allihop…”

Upplösningen kommer efter fem dygn då polisen sätter in gas, varken rånarna eller gisslan skadas. Gisslan tycktes även här sympatisera med rånarna och vägrar komma ut ur bankvalvet innan Olsson och Olofsson gått ut.

Ur Norrmalmstorgsdramat myntas begreppet Stockholmssyndromet – ett psykologiskt fenomen där en person i en hotsituation börjar sympatisera med gärningsmannen. I en självbiografi skriver Kerstin Enmark; ”Jag blev Stockholmssyndromet – föraktet, valvet och min kärlekshistoria med Clark Olofsson”. Hon beskriver Olofssons uppenbarelse i bankvalvet som en ”blandning mellan Che Guevara och Jesus”.

Många har fascinerats av Stockholmssyndromet, bland dem det brittiska bandet Muse som är veckans fredagsbit. Fin helg på er!

Look to the stars
Let hope burn in your eyes

#aaaccc #fredagsbiten #stockholmssyndrome #muse #tgif #1973 #misslyckatbankrån #norrmalmstorg