Odödlig copy

Varför träffar vissa rader så rätt? Copybaserad kommunikation när den är som bäst. Utan bäst före datum. Sören Blankings odödliga platsannons “Min son” belönades 20 år senare i USA, där en byrå plankade den rakt upp och ner. (Se bilden.) Byrån var dock vänlig nog att sända den internationella utmärkelsen, som tack för lånet. Texten finns återgiven i Sören Blankings självbiografi “Guldägg och beska droppar”. Fisher förlag 1996.

Läs mer…

Här är Sören Blankings svenska originaltext i sin helhet:

Min son

Min son målade väldigt bra innan han kom in i lekskolan. En lastbil hade ett rött hjul, ett gult hjul, ett blått hjul och ett grönt hjul. Ibland hade lastbilen fem hjul och det femte hjulet var kanske svart.

Efter tre månader i lekskolan hade bilen bara fyra hjul och de var alla svarta.

När man är liten har man inga skygglappar och därför är alla små barn konstnärer, uppfinnargenier, sagoberättare. Sedna uppfostrar vi barnen till goda samhällsmedborgare och då slutar de vara konstnärer, uppfinnare och sagoberättare. Ett samhälle skulle inte kunna existera annars, det vet ju alla.

Ändå är det de andra som alltid fascinerar. De som ställer sig utanför, inte låter sig tuktas.

En platsannons: 

Ett skapande temperament har större möjligheter att få utlopp inom reklamen än inom de allra flesta andra områden i samhället. Det är inte oviktigt hur man berättar om en ny idé eller produkt för miljoner människor. Det borde vara lika “fint” att skapa en bra annonskampanj som att göra ett TV-program eller ge ut en diktsamling. Bara en samhällsfrånvänd snobbism kan påstå motsatsen.

Vi skulle väldigt gärna vilja ha en skribent till, en sådan som fortfarande målar hjulen på sin barndoms lastbil så som han själv vill, inte som anar är.

En berättare som får oss att lyssna.

Så här skriver Sören Blanking själv om idén bakom annonsen:

En platsannons.

Det fanns alltså inte dagisfröknar då, men lekskoletanter. Och när den här platsannonsen publicerades blev jag samma morgon uppringd av Lekskolelärarnas Riksförbund i Stockholm, (det hette förmodligen något annat, men i alla fall).

Hon var förgrymmad – hur kunde jag påstå att lekskolan förstörde barns inneboende, naturliga skaparglädje!?

Hon förstod inte ad jag ar ute efter. Nämligen att detta med att växa upp och bli nyttig samhällsmedborgare tvingar in oss i en stöpform där kanterna n nödvändigtvis måste raderas ut så att vi blir anpassbart runda och slimmade.

Raderna under den andra rubriken, “En platsannons”, visar hur jag tidigt ville förklara att reklamen minsann var rumsren, samhällsviktig och ett lika “fint” yrke som något annat. Den missionärsandan känn lika angelägen idag som då, vilket måste innebära att reklambranschen fortfarande ses med ett eller annat snett öga.

Den här lilla platsannonsen rönte stor uppmärksamhet och gav min nystartade reklambyrå stor publicitet. Om jag inte minns fel var det en okänd personaltidningsredaktör som fick jobbet. Han heter Lars Arvid Boisen och skulle så småningom bli en av landets mest framgångsrika reklammän.

“Min son” belönades 20 år senare i USA, där en byrå plankade den rakt upp och ner. Byrån var dock vänlig nog att sända den internationella utmärkelsen, som tack för lånet.